Nr.3 Utdrag från Kristianstadsbladet 12Maj 2003

Motivlack och feta däck när HOTROD intar stan

Flammande Tudor. Bakom flammorna i lacken döljer sig en Ford Tudor från 1934. Numer med en Chevrolet V8 på 400 hästar. 

Det verkar nästan som om de är hämtade ur filmen Sista natten med gänget. Plötsligt dyker flera hotrodar upp – precis där grusvägen slutar vid Tom Lundquists gård i Härnestad.
Vid sidan av vägen står de sju ombyggda bilarna som ägs, vårdas och körs av entusiaster i Kristianstad, Åhus, Everöd och Härnestad. Nu har de samlats vid Lundquists gård för att visa upp klenoderna.

Att köra hotrod är en livsstil. En stil som har sin egen karaktär här i kalla norden.
– Det är en viss känsla att köra hotrod. Och alla som ser en komma smilar och flinar bara, det är ingen som blir förbannad på en när man kommer i en sådan här bil, säger Tom Lundquist.
– Dessutom har vi fina bilar i Sverige. Det är inte så ofta vi kan vara ute och köra, vilket gör att man har åtta månader på sig om året att bygga, förklarar Tom Lundquist när han visar sina två roddar, som han nyligen köpt.
Båda är givetvis baserade på Ford-karosser, som är den vanligaste i dessa kretsar. Hans första är i grunden en Ford Coupe från 1932.
– Men allt är bytt på den. Möjligtvis kan baklamporna vara original!

Hjärtat i hans Ford Coupe är en Chevrolet-motor. Kompressormatad. Med sisådär 600-650 hästkrafter.
– Allt är specialgjort, annars hade det aldrig hållit. Special drivlina, förstärkt växellåda.... berättar han och pekar på olika detaljer.
All effekt i motorn får han naturligtvis inte ner i backen.
– Lyckligtvis. Annars hade det aldrig hållit. Nu spinner det bara...
Den andra Forden, en Tudor från 1934, verkar nästan mer modest i sammanhanget, trots sina påmålade eldsflammor (flames) på sidorna. Där är det en mer vanlig Chevroletmotor utan kompressor, upptrimmad till 400 hästkrafter som matchar lacken, den sänkta kupen och allt annat som utstrålar potens lång väg.
– Varför just en -32:a och en -34:a? Det är de klassiska modellerna, populära – sådana alla vill ha.

Dock inte alla. Peter Sandberg från Everöd har en -39:ans Ford, blå med rosa färginläggningar (scallups). En bil han köpte -83 som renoveringsobjekt, och fick färdig tio år senare.
Även denna har en Cheva-motor.
– Det är den billigaste V8-an. Den har tillverkats i över 60 miljoner exemplar, det kostar lika mycket att renovera en sådan som en Volvo B18-motor...
Själv kör han stort sett otrimmat – för att kunna tanka 95-oktanig bensin.
Torgny Engström från Österäng har en röd skönhet med vitt, löstagbart tak och frilagd V8-motor. En Cheva 350 med kompressor som utvecklar runt 450 hästar. Det är svårt att tro att detta egentligen är en T-Ford från 1923...

37-årige Anders Englesson från Kristianstad köpte sin hotrod när han var 17 år, och har jobbat med den av och till sedan dess. En gul T-Ford med frilagd motor, löstagbart tak och rötterna från 1928.
– I den här versionen har den varit klar i fem år. Tidigare hade jag exempelvis en Volvo-motor i den.
Nu sitter istället en Chevrolet sidventilare från 50-talet. En motor som gått i en brandbil i Maglehem.
– Jag köpte brandbilen av en bonde i Rickarum, tog motorn och sålde resten. Det ångrar jag idag... Men motorn är kult, det var sådana det var från början.
Variationen är stor för de olika bilarna. Anders Pålsson från Åhus har gjort en rod av en gammal Ford Anglia från 1952.
– De var ju smala och höga. Så jag har kapat bilen på mitten och breddat den totalt 26 centimeter, samt sänkt karossen. Men bilen är exakt lika lång som originalet.
Eftersom han gjort så stora ändringar är bilen besiktigad som ett amatörbyggt fordon.
I motorrummet i den orangefärgade Anglian sitter en Rover V8 med automatlåda. 
– Sedan gäller det att använda standarddelar. Bakaxeln är från en Volvo 164, då går det att skaffa delar när det behövs... 

Thomas Dahlblom från Krisitanstad har en lilafärgad A-Ford från 1930. Åtminstone står det så i registreringshandlingarna, även om i princip allt är utbytt. Cheva-motorn är bara lätt modifierad, Han har bara haft den några månader, köpte den färdig och och klar.
– Jag har alltid drömt om att äga en hotrod. Eftersom jag håller på lite med dragracing har jag alltid varit intresserad av sådana bilar, det var ju så det började.
Vad han betalat vill han inte säga. Men en normal hotrod går på minst mellan 100000 och 150000 kronor att köpa. De som pular själva räknar aldrig med hur mycket tid de själva lagt ned – annars skulle summan bli astronomisk.
Ändå går det att försäkra dessa entusiastbilar till vettiga kostnader.
– Bara man inte kör med dem till och från jobb, det vill säga har dem som bruksfordon. Då går det att hitta billiga specialförsäkringar, förklarar Peter Sandberg.
Och bensinförbrukningen? Tja, det beror som alltid på hur hårt man trycker i plattan. De flesta säger att de klarar landsvägskörningen till och från träffarna med omkring 1,2 liter milen. Och det är inte mer än en gammal Volvo
.
clifford.johansen@kristianstadsbladet.se

Fakta / Hot Rods
 Från början var hot rod (förkortning av hot roadster) öppna bilar som det kördes hastighetstävlingar med på saltöknarna i USA. Under 1940-talet började även täckta bilar (kupeer) tillåtas i tävlingarna – även om det ansågs att ”coups are for chickens”. Under 60-talet började kupéerna dyka upp mer frekvent i tävlingarna.
n1972 började Pete Chapouris i USA bygga en kupé-rod med sänkt tak. När biltidningar började skriva om hans projekt blev det stort och den moderna hot-roden började se dagens ljus. Än mer intresse fick folk när filmen Sista natten med gänget kom 1973, och John Milner körde i en ombyggd Ford 32:a.
 
 

Gammal pärla på semester 
"Alla blir glada när de ser oss" 

TORSABJÖRKE 
Att familjen Olofsson från Torsabjörke ger sig ut på semester är inget som passerar någon omärkt förbi. 
I en ombyggd Volvo och gammaldags husvagn utgör sexmannafamiljen en ovanlig syn. 

Bilen är en chiffergrå gammal pärla. 
   - Det är en riktig byracka. Jag har byggt om en Volvo Duett från 1965. Karossen är från en Ford Popular från 1954. Taket har tillhört en Volvo 240. Jag har också breddat bilen tio centimeter och gjort den 30 centimeter längre, berättar pappa Jonas Olofsson. 
   Det är i denna bil som han, hustrun Anneli, barnen Julia, Robin, Martin och Simon tar sig ut på de svenska vägarna. Till bilen har Jonas byggt en matchande husvagn, en så kallad teardroptrailer. 
   - Det är en föregångare till husvagnen. Den började tillverkas efter andra världskriget. Den består egentligen av en dubbelsäng med ett utekök, säger Jonas. 
   Familjen Olofsson använder dock sin husvagn som bagageutrymme. Köket som sitter på baksidan av vagnen kommer väl till pass när familjen ska laga mat. 

Som kungen och Silvia
Sällskapet väcker uppmärksamhet vart det än kommer. 
   - Alla blir glada när de ser oss. Det var som förra helgen när vi var i Halmstad. Alla stannade upp och log och vi fick sitta och vinka. Ibland känns det lite som kungen och Silvia, berättar Anneli. 
   - En annan gång hade en polisbil lagt sig bakom oss. Det var nämligen fel på hastighetsmätaren så jag körde närmare 90 fast mätaren visade 80. När polisen körde upp jämsides med oss och gjorde de bara tummen upp. Sedan körde de vidare, minna Jonas. 
   Jonas har byggt båda fordonen själv. Men så har intresset alltid funnits. Redan som 15-åring byggde han sin första A-traktor. 
   - Men jag skulle aldrig bygga om en bil som är ett bra renoveringsobjekt, säger Jonas. 

Åtskilliga timmar
Det har blivit åtskilliga timmar i garaget under årens lopp. 
   - Om det är någon som ringer behöver de aldrig fråga var han är utan det är bara att koppla vidare till garaget, säger Anneli och ler.